Nordenskiöldsloppet genom Jonas Coltings ögon

Att åka Nordenskiöldsloppet är en fantastisk upplevelse! Men det är också en mycket lång dag. Oavsett vad man tidigare har för referenser kring  ”långt” så slår den här skidtävlingen det mesta, undantaget shopping på IKEA eller flerdagars adventure racing i någon obskyr djungel.

Jag har kört mängder med lopp på mellan sex och tolv timmar och en gång hela Svenska Klassikern inklusive transporter mellan orterna, på 25 timmar. Men med undantaget för några Öppna Spår så har alla mina tidigare erfarenheter av JÄTTELÅNGT varit under sommarförhållanden och relativt dagsljus. Nordenskiöldsloppet är vinter de luxe och såvida man inte är en skidåkare av klass så lär man få köra en del i pannlampsbelyst mörker. I synnerhet i år då loppet går några veckor tidigare än förra årets lopp där jag deltog.

Vad kan man förvänta sig då? Vad har man att se fram emot? Att frukta? Att förbereda sig inför?

Här är mina spridda tankar och samlade intryck från 17 timmars mastodontskidåkning!

Text: Jonas Colting, Red Bull Nordenskiöldsloppet Finisher 2017, Världmästare triathlon, flerfaldig vinnare av ÖTILLÖ, simmade runt Gotland sommaren 2017

Starten är lugn, avslappnad och vänlig. Glöm kaoslogistik och mardrömsköer a la Vasaloppet. Åker man de bokade bussarna från Jokkmokk så hinner man mer än väl i lugn och ro göra de sista förberedelserna på plats och i god tid få en plats i starthanget på den vidsträckta sjön som fungerar som start och servicestation på hemvägen. Det är nämligen väl värt att komma ihåg att man nämligen inte också går i mål vid startområdet utan att man faktiskt då har runt 20 kilometer kvar till centrala Jokkmokk. Bra att ha i åtanke i förväg för annars lär det komma som en sur överraskning efter 200 kilometers skidåkning!

Bansträckningen är tämligen flack och snäll under de första milen. En blandning av skidspår som går över isar, längs skoterspår och på grusvägarna. Eftersom jag och min kamrat hade respekt för distansen så åkte vi med mycket måttlig ansträngning, likaså gjorde dem omkring oss.

Jag hade inte ätit frukost mitt i natten, bara kaffe, då jag kände mig mer än välfylld från dagen innan och drack därför bara vatten under de första kontrollerna för att undvika onödig blodsockerskjuts för tidigt. Det var en bra strategi då jag var energistark igenom hela loppet. Kontrollerna kommer ofta och de är välfyllda. Både av entusiastiska funktionärer och av mat och dryck. Längre fram i loppet favoriserade jag sportdryck, kaffe, ostmackor och senare, Red Bull. Jag åt fler ostmackor under den här dagen än under hela 2000-talet sammanlagt. Jag hade inte med, och hade inte heller behov av, någon egen vätska eller energi.

Spårkvaliteten i skogen var i regel något mer utmanande än vad skidspår är i allmänhet. De är lite smala och buckliga men slingrar sig så magiskt vacker genom terrängen. Jag tänker mig att det var så här skidåkning såg ut på 40- och 50-talet!

Efter cirka 25 kilometer börjar det bli lite mer kuperat där alla i vår klunga diagonalar med fäste i uppförsbackarna. Det är härlig och naturnära åkning. De slingriga skogsspåren varvas med rakare grusvägsspår. Efter ca 60 kilometer får jag en liten svacka, mera mentalt än fysiskt. Med nysnön som kommit under det senaste dygnet är det långsamma förhållanden och med en titt på klockan så är det uppenbart att det kommer att bli en långsam dag. Det är fortfarande en bra bit kvar till vändpunkten i det läget och man vet också med sig att alla nedförsbackar man njuter av ska klaras av på vägen tillbaka.

Svackan varar inte länge vilket är tur för vid runt 75 kilometer når man de tuffaste backarna! Det är tämligen uppkört och vi får saxa ganska mycket för att ta oss framåt samt ploga nedför för att undvika störtloppsmode. Jag kör såklart omkull några gånger här och där men det tillhör det stora äventyret och tas med jämnmod och en del hurtiga svordomar så klart!

Naturligtvis är 90 kilometer en viktig hållpunkt rent mentalt. Då har man kommit Vasaloppslångt och det är i regel det längsta skidåkare åkt i ett sträck. Jag hade kört 100 kilometer på träning några gånger så jag hetsade inte upp mig i onödan när vi passerade men stämde av med klockan för att bekräfta att det var ett långsamt Vasalopp och deltog i den allmänna munterheten hos åkarna runt oss. Nordenskiöldsloppet är faktiskt väldigt socialt och jag har sällan pratat så mycket med andra tävlande som under den här dagen. Så fort jag åkte om någon eller blev omåkt så gavs det tid för några ord och tillrop. Sista 15 kilometerna innan vändpunkten vid 10 mil körs på sjöis med långa vyer bort över horisonten. När man passerat 90 så förväntar man sig snart att SE vändpunkten. Icke. Det tog tid. Precis så lång tid som det faktiskt tar att köra den ytterligare milen. Har man inte huvudet med sig där så kan man bli lite knäckt. Vi stakade och stakade och stakade därför på och tänkte att skam den som ger sig och snart blir det ju köttsoppa och bajamaja.

Vändpunkten och 100 kilometer var härligt! Tresiffrigt på skyltar och klocka, varm mat och byte av eventuella kläder som transporterats dit. Minns inte att jag bytte mer än underställ under tiden som jag gick på bajamajan. Det i sig var akrobatik i den högre skolan! Vi skyndade oss inte direkt från kontrollen och det blev farligt nära att vi tappade momentum, värme och hemlängtan. Stanna inte för länge vid vändpunkten även om det är förrädiskt lockande att äta ännu en bulle för till slut blir det bulle efter bulle och sedan brytbuss hem.

De första kilometerna efter vändpunkten var följaktligen sega men ganska snart fylldes vi av förtröstan och glädje över att vara på väg hemåt samt det uppenbart coola i att nu köra så långt på skidor att vi därmed var medlemmar i en exklusiv skara människor som skidar tresiffrigt med råge. Sjöisen kändes kortare på vägen hem och vi kunde mentalt bocka av varje geografisk referens från vägen ut.

Vi trummade på bra, även över de höga höjderna som nu helt och hållet saknade spår både uppför och nedför. I nedförsbackarna saknade jag mina skejtskidor som ju svänger bättre. 12 mil. 13 mil. 14 mil. Hur häftigt som helst att passera 15 mil! Men också dags för nästa svacka. För hur coolt det är att ha kört 15 mil så har man nu sju mil kvar och det är svårt att hitta referenser till det. Mera och flera ostmackor, kaffe och bulle samt oerhört glada funktionärer var den bästa medicinen. Någonstans i den här vevan märkte vi också att det började närma sig sen eftermiddag då ljuset sjönk och det blev kallare. Med tröttheten i kroppen blev den än viktigare med snabbare stopp och fortsatt driv.

De sista milen in mot startområdet och 20 mil började det bli mörkt men det funkade bra. Själva isen hade bansräckningen utmärkt med facklor och även här började hjärnan att spela spratt då man kunde skymta ljus och spektakel längre fram men man är inte där förrän man är där och fem kilometer känns som fem mil om man tar ut det i förväg.

Väl framme vid startområdet var jag rejält trött, hungrig och ganska kall. Jag åt snabbt, fick skidorna omvallade och satte på pannlampan för nu var det becksvart ute och helt David Lynchsk stämning. Överdoserad på koffein och skidkilometer tog jag mig an de sista två milen. Första biten från sjön var enkel och snabb. Tror jag. För jag såg ju knappt något. Det kändes som en dröm. Och hur långt bort kan en stad som Jokkmokk ligga egentligen? Återigen, med 20 mil bakom så är det lätt att underskatta hur långt två mil framför kan vara. Underskatta inte dessa mil!

Jag tuggade på bra i mörkret, trygg i förvissningen om att jag simmat motsvarande distans som det var kvar. Om än inte i kolsvart vinter med myskoxar och järvar i skogen jämte. Med en mil kvar kändes det nära hem. Med fem kilometer kvar var jag inte säker på att jag ska komma i mål alls då det blev mer tekniskt än det varit på hela dagen innan med lurig mörkerkörning längs en ledningsgata i lutning. Jag tog faktiskt av mig skidorna och sprang nedför några backar, vis av tidigare hybris. Dock hade jag inte trillat klart för det gjorde jag med bara någon kilometer kvar, med målet i sikte, då vi ska in igenom en vägtunnel och jag voltvände mig mer eller mindre igenom den.

Sista biten då. Den allra sista biten. Då kör man runt och på isen till en sjö som jag tror heter Jokkenmokken. Jag vill tro att den heter det. Det hade varit så fint.

Man ser målet. Man ser hotellet. Man ser räddningen, värmen, Jokkmokks-Jocke och en kubikmeter renskav. Och då, lustigt nog, hade man kunnat köra ännu längre. Ännu mer. Varför inte liksom? 22 mil. 32 mil. Det är ju redan så långt att det är löjligt. Så det får räcka nu. Och man är färdig. Klar. Avslutad. Och det är en underbar känsla!

 

Jonas Colting

Finisher 2017

Världmästare triathlon, flerfaldig vinnare av ÖTILLÖ, simmade runt Gotland sommaren 2017